Inför UFC 102 fick jag se en intervju med Nathan Marquardt där han berättade han inte var rädd för att ta ner Demian. Han var rätt säker på att han skulle kunna ta sig ur eventuella submissionförsök och jag fick känslan av att han nästan skulle kunna få för sig att bevisa något. Det är enligt mig en av de farligaste sakerna man kan göra i MMA, bevisa något. Sean Sherk t.ex. försöker bevisa att han kan boxas vilket lett till förlust mot BJ Penn (vad hade hänt om han jobbat på en nedtagning och lyckats?) och mot Frank Edgar, bägge helt enkelt bättre boxare och med den lilla fördelen att de har längre räckvidd än Sherk.
I det här fallet skulle Nate inte bara behöva visa att han är kompetent på marken (vilket han är) utan också att han alltså skulle vara på samma nivå som… världens bästa BJJ-spelare. Demian Maia har mött Ronaldo “Jacare” Sousa i grappling och vunnit och de här två killarna räknas generellt som två av världens absolut bästa BJJ-utövare. Demian Maia har även lyckats föra över sina kunskaper till MMA på ett fantastiskt sätt och har vunnit samtliga sina matcher i UFC på submission. Att då tänka sig att man skulle vilja bevisa något mot den personen framstår liksom som total idioti. Det är bra att Nate har självförtroendet att tro att han skulle kunna ta sig ur eventuella submissionförsök vilket ju skulle innebära att han har ett försvar mot Demians främsta vapen. Men att medvetet söka sig in i det område där ens motståndare räknas som den främste i världen kan inte vara en bra plan.
Inför matchen var jag nästan hundraprocentigt säker på att Demian Maia skulle vinna på submission. Särskilt om han inte ens skulle behöva jaga en nedtagning utan om Nathan skulle bjuda på den tjänsten. Istället slutade matchen med knock efter 27 sekunder. 27 sekunder där Demian Maia måttade och markerade låga och höga sparkar mot Nathan utan att egentligen verka arbeta mot en nedtagning. Vid varje spark sänkte han sin vänstra hand, något Nathan och hans tränare Greg Jackson noterat och i slutet av träningslägret aktivt tränat på att kontra, bland annat för att Nathan skadat foten och inte skulle kunna sparka själv.
Så här efter ett tag har jag funderat på om det i själva verket var tvärtom, nämligen att Demian trodde att han var tillräckligt bra stående för att kunna hänga med Nathen på fötterna och att han i sin tur ville bevisa något. Demian tränar med Wanderlei Silva och i en intervju, förvisso gjord för UFC Countdown (där inget sant eller av värde egentligen sägs…), säger Wandy att “I don’t know, maybe he will knock the guy out?”. Naturligtvis ingen omöjlighet, men om man är världens bästa BJJ-för-MMA-spelare, borde man inte hålla sig till den planen? Alltså, missförstå mig rätt, jag tycker inte man ska avstå från att träna stående och utvecklas så att man kan hänga med de bästa - men kanske inte i en match som kunde ge chans på en titelmatch? På den här nivån är det svårt att utveckla de andra delarna av sin kompetens just eftersom de man möter är så otroligt bra. Nathan var inte en person man kunde stå och testa lite hur det kändes för att sen om det började blåsa snålt ta ner och submitta. Nathan Marquardt är en motståndare på en sån nivå att man måste gå in för att mörda honom, inte för att utveckla sin personlighet.
Om Demian istället tränat stående, disciplinerat och kanske under en bättre coach än Wanderlei Silva (som ju har tekniska brister av just typen tappa garden) så hade han kunnat använda den kunskapen när en öppning presenterade sig istället för att börja matchen med några konstiga känna-efter-sparkar. Problemet när man inte är på någon hög nivå inom t.ex. muay thai eller vilken annan kampsport som helst, är att man hamnar i den klassiska mma-striker-fällan. Man slår en ett-två eller en lågspark eller något annat lite allmänt, sen hoppar man tillbaka och nollställer sig och går in och repeterar. Ett-två, ett-två. En mer överlägsen striker andas sådana tendenser som sin livsluft och läser bara tajming och går sen in för det dödande slaget. Demian Maia försökte tre eller fyra sparkar på raken mot Nathan. Vid alla sänkte han vänsterhanden. Enligt Nathan hade de sett den tendensen i tidigare matcher från Demian, vilket alltså innebär att Demian gick in i en match där han tänkte sig att han skulle köra lite mer stående - fast med klara tekniska brister kvar. Brister motståndaren och alla som önskat kunna se.
Det måste anses vara en tränares uppgift att upptäcka och rätta till såna brister - alternativt förbjuda sin adept från att försöka stå med sin motståndare om det inte är absolut nödvändigt.
Det här har sagts förut av bättre analytiker än jag, men det kanske tål att sägas igen - om du inte redan idag tittar på video med din motståndare och analyserar hans teknik, eller någon i ditt läger, då är du på efterkälken eftersom det är ganska stor risk att din motståndare gör det - med dig.
Demian Maia kommer tillbaka. Han kommer ha lärt sig av sitt misstag. Boxning och Muay Thai ska vara komplement för honom, verktyg han har att tillgå i de olika situationer som uppstår under en MMA-match. Inte det han tar fram först av allt i en match!
Wednesday, September 16, 2009
Wednesday, September 2, 2009
UFC 103 - vad jag längtar mest efter
Om bara två korta veckor får vi nästa UFC, 103 i ordningen, denna gång från Texas. Ryktet säger att domarna är sämre och mer cowboy och att detta förmodligen kommer påverka utgången i majoriteten av matcherna.
Det åsido så ser man ju alltid fram mot något med varje gala och några saker känns alltid sura med varje gala. Lets get at it!
Fenomenets återkomst
Jag minns det som igår. Den första matchen jag såg med Vitor Belfort var förmodligen hans match mot Scott "The Pitbull" Ferrozzo vid UFC 12. Exakt när jag såg den vet jag inte riktigt men Scott var hur som helst en riktigt klassik tidig-UFC-fighter, dvs hans främsta meriter var väl att han slagits i någon bar, hade en gigantisk ölmage och svettades mycket. Han fick spö. Fett med spö. Efter honom kom Tank Abbott och han fick också spö. Sen, jajamen, fick Vitor sin första förlust, 1997, mot... Randy Couture. Tolv jävla år sen!
En annan för evigt inetsad minnesbild av hans karriär är ju självklart hans totala destruktion av Wanderlei Silva vid UFC Ultimate Brazil. Sen efter det har det varit väldigt mycket upp och ner för Vitor. Generellt har kommentatorer och fans skrikigt "The OLD Vitor is BACK!" om han lyckas knocka någon och hans karriär som fighter har avfärdats helt varje gång han förlorat. På vägen finns den tragiska historien om kidnappningen och mordet på hans syster som förmodligen påverkat honom något oerhört. Om jag förstått det hela rätt var han även med på brasilianska Big Brother. Funny. För ett tag sen bestämde han sig för att gå ner från 205 lbs till 185 lbs för sina matcher under Affliction (numera nerlagda, tack Josh Barnett) och rönte stor framgång när han totalspöade Terry Martin, en väldokumenterat knockbar motståndare, samt förstås Matt Lindland - inte precis högkalibriga boxare. Generellt har han alltid haft problem med fighters som pushar honom och när matchen inte går hans väg.
Han kommer vid UFC 103 möta Rich Franklin vid 195 lbs. Vad? Ja, jag vet. Rich vill köra på 205 lbs men får nu gå sin andra match vid 195 lbs - mot en kille som vill köra 185, precis som Wanderlei senast. Jaja. Jag förutspår årets tråkigaste match och att Vitor förlorar ett split decision.
CroCop återvänder - igen
Senast mot Mustafa Al-Turk gick det ju bra... delvis för att CroCop grävde in halva handen i Mustafas ena ögonhåla. Kanske inte med flit. Efter den matchen var det mycket snack i media av de olika parterna om att CroCop blåst Dana White den enda gången Dana gått med på ett kontrakt via sms, i slutändan blev det så att CroCop faktiskt skrev på ett multifightkontrakt med UFC och nu får vi se hur det går - mot Junior Dos Santos. Cigano har två matcher i UFC, bägge vinster på TKO mot underväldigande motstånd i form av Fabricio Verdum och Stefan Struwe. Fabricio såg helt enkelt fet ut i matchen och har väl aldrig varit särskilt kvalitativ stående. Det är hur som helst sånt vi får svar på i den här matchen: har CroCop något kvar att ge och är Junior Dos Santos på riktigt?
Frank Trigg återvänder!
Galan heter Franklin vs Belfort men borde förstås heta Comeback (till skillnad från galan som hette Comeback av ingen anledning) med tanke på hur många hemvändare vi har här. Frank Trigg gör comeback i UFC. I welterweight-divisionen. Hmm. Rematch mot GSP kanske? Eller varför det? Han hade exakt ingenting att göra i deras förra match som GSP dominerade varenda sekund av. Många dissar hur som helst Frank Trigg, själv diggar jag honom. Han snackar kanske en del men han har helt enkelt varit inblandad i en del riktigt schyssta matcher, tyvärr är många av dem förluster, såsom hans match mot Sakurai i Shooto, mot Matt Hughes i UFC och Robbie Lawler i ICON på Hawaii. Under Prideregler dominerade han t.ex. Mayhem Miller fullständigt så han har skills. Han har tävlat i 185 lbs ett tag och vad jag hörde så tyckte han det var soft att slippa cutta ner till 170 - men jag antar att han insåg att han absolut inte hade något att hämta i den divisionen i UFC och återvände till bekant mark.
Som första match får han... Josh Koscheck. Fortfarande inte vän med Dana White och Joe Silva?
Övrigt
Jag tycker UFCs galor mer och mer börjar få riktigt solida undercards. Här har vi flera matcher som kan vara hur bra som helst, som t.ex. Efrain Escudero vs Cole Miller, Paul "Semtex" Daley vs Brian Foster, Drew McFedries vs Tomasz Drwal etc. Man får inte nödvändigtvis se matcherna på själva galan men det är sällan jag tittar på en UFC-gala och tänker att det bara är main eventen som är något att ha.
Utöver det får vi ju på main card en titeleliminator i welterweight-divisionen mellan Mike Swick och Martin Kampmann. Jag får hålla med sherdog-folket när de säger att GSP förmodligen skulle slå de två killarna i en tag-team-match även om de fick flygande byten, men ändå, de borde vara motiverade att försöka vinna. Jag hejar på Kampmann.
Och Tyson Griffin.
Och nämnde jag att Vladimir Matyushenko gör comeback? Vad är vi uppe i? Fyra comebacker?
Det åsido så ser man ju alltid fram mot något med varje gala och några saker känns alltid sura med varje gala. Lets get at it!
Fenomenets återkomst
Jag minns det som igår. Den första matchen jag såg med Vitor Belfort var förmodligen hans match mot Scott "The Pitbull" Ferrozzo vid UFC 12. Exakt när jag såg den vet jag inte riktigt men Scott var hur som helst en riktigt klassik tidig-UFC-fighter, dvs hans främsta meriter var väl att han slagits i någon bar, hade en gigantisk ölmage och svettades mycket. Han fick spö. Fett med spö. Efter honom kom Tank Abbott och han fick också spö. Sen, jajamen, fick Vitor sin första förlust, 1997, mot... Randy Couture. Tolv jävla år sen!
En annan för evigt inetsad minnesbild av hans karriär är ju självklart hans totala destruktion av Wanderlei Silva vid UFC Ultimate Brazil. Sen efter det har det varit väldigt mycket upp och ner för Vitor. Generellt har kommentatorer och fans skrikigt "The OLD Vitor is BACK!" om han lyckas knocka någon och hans karriär som fighter har avfärdats helt varje gång han förlorat. På vägen finns den tragiska historien om kidnappningen och mordet på hans syster som förmodligen påverkat honom något oerhört. Om jag förstått det hela rätt var han även med på brasilianska Big Brother. Funny. För ett tag sen bestämde han sig för att gå ner från 205 lbs till 185 lbs för sina matcher under Affliction (numera nerlagda, tack Josh Barnett) och rönte stor framgång när han totalspöade Terry Martin, en väldokumenterat knockbar motståndare, samt förstås Matt Lindland - inte precis högkalibriga boxare. Generellt har han alltid haft problem med fighters som pushar honom och när matchen inte går hans väg.
Han kommer vid UFC 103 möta Rich Franklin vid 195 lbs. Vad? Ja, jag vet. Rich vill köra på 205 lbs men får nu gå sin andra match vid 195 lbs - mot en kille som vill köra 185, precis som Wanderlei senast. Jaja. Jag förutspår årets tråkigaste match och att Vitor förlorar ett split decision.
CroCop återvänder - igen
Senast mot Mustafa Al-Turk gick det ju bra... delvis för att CroCop grävde in halva handen i Mustafas ena ögonhåla. Kanske inte med flit. Efter den matchen var det mycket snack i media av de olika parterna om att CroCop blåst Dana White den enda gången Dana gått med på ett kontrakt via sms, i slutändan blev det så att CroCop faktiskt skrev på ett multifightkontrakt med UFC och nu får vi se hur det går - mot Junior Dos Santos. Cigano har två matcher i UFC, bägge vinster på TKO mot underväldigande motstånd i form av Fabricio Verdum och Stefan Struwe. Fabricio såg helt enkelt fet ut i matchen och har väl aldrig varit särskilt kvalitativ stående. Det är hur som helst sånt vi får svar på i den här matchen: har CroCop något kvar att ge och är Junior Dos Santos på riktigt?
Frank Trigg återvänder!
Galan heter Franklin vs Belfort men borde förstås heta Comeback (till skillnad från galan som hette Comeback av ingen anledning) med tanke på hur många hemvändare vi har här. Frank Trigg gör comeback i UFC. I welterweight-divisionen. Hmm. Rematch mot GSP kanske? Eller varför det? Han hade exakt ingenting att göra i deras förra match som GSP dominerade varenda sekund av. Många dissar hur som helst Frank Trigg, själv diggar jag honom. Han snackar kanske en del men han har helt enkelt varit inblandad i en del riktigt schyssta matcher, tyvärr är många av dem förluster, såsom hans match mot Sakurai i Shooto, mot Matt Hughes i UFC och Robbie Lawler i ICON på Hawaii. Under Prideregler dominerade han t.ex. Mayhem Miller fullständigt så han har skills. Han har tävlat i 185 lbs ett tag och vad jag hörde så tyckte han det var soft att slippa cutta ner till 170 - men jag antar att han insåg att han absolut inte hade något att hämta i den divisionen i UFC och återvände till bekant mark.
Som första match får han... Josh Koscheck. Fortfarande inte vän med Dana White och Joe Silva?
Övrigt
Jag tycker UFCs galor mer och mer börjar få riktigt solida undercards. Här har vi flera matcher som kan vara hur bra som helst, som t.ex. Efrain Escudero vs Cole Miller, Paul "Semtex" Daley vs Brian Foster, Drew McFedries vs Tomasz Drwal etc. Man får inte nödvändigtvis se matcherna på själva galan men det är sällan jag tittar på en UFC-gala och tänker att det bara är main eventen som är något att ha.
Utöver det får vi ju på main card en titeleliminator i welterweight-divisionen mellan Mike Swick och Martin Kampmann. Jag får hålla med sherdog-folket när de säger att GSP förmodligen skulle slå de två killarna i en tag-team-match även om de fick flygande byten, men ändå, de borde vara motiverade att försöka vinna. Jag hejar på Kampmann.
Och Tyson Griffin.
Och nämnde jag att Vladimir Matyushenko gör comeback? Vad är vi uppe i? Fyra comebacker?
Tuesday, September 1, 2009
Efter UFC 102
Så, då var UFC 102 avklarat och vad kan man säga? En gala utan särskilt mycket hype, med en main event mellan två killar man trodde var redo för pensionärshemmet (Randy för sin ålder, Nogueira för att han verkade mest död i sin senaste match mot Frank Mir) som ändå måste sägas ha levererat bra skit. Massor med svar på massor av frågor och naturligtvis fick vi ännu fler frågor att ställa.
Ryktena om min död är betydligt överdrivna
Jag hade hört rykten om att Nogueira blev regelbundet knockad på träning. Var det ett rykte som spreds med avsikt från hans camp? Naturligtvis slår inte Randy lika hårt som de riktigt stora tungviktarna i UFC, men ändå, han fick in ett antal goa kombinationer mot brassen utan att det verkade påverka densamme. Själv blev han rejält klockad ett antal gånger och man får konstatera att Big Nog såg ut som sitt gamla jag. Till saken hör att vid UFC 92 så vägde Nogueira in på 246 lbs (111 kg) och vid UFC 102 231 lbs (104 kg), en nätt skillnad på sju kg. Tänka sig att sju kg kan göra en lite slö och långsam, särskilt om man legat på sjukhus med en stafylokockinfektion veckan innan match OCH slitit sönder sin menisk.
Nu vill jag ha en rematch mellan Mir och Nog - om inte Nog ska få Brock Lesnar direkt - fast han möter ju Shane Carwin vid UFC 106 i november vilket kanske blir lite väl lång väntan för Nog.
Både Randy och Nog visade vilket fighters det är och jag undrar om inte det här var den mest upphetsande och kanske den bästa matchen jag sett med Randy under hela hans karriär! Ett tag var det som en Rockyfilm, ett tag var det som Don Frye vs Takayama, riktigt galen skit, helt enkelt. En riktigt bra match som överträffade mina kanske lågt ställda förväntningar. Frågan nu är förstås vad Randy ska göra härnäst? Han skrev på ett nytt kontrakt i samband med UFC 102 på sex matcher och 28 månader - han kommer avsluta sin grymma karriär i UFC, det är klart. Kanske gå ner till LHW och köra en rolig superfight där istället för att banka huvudet blodigt mot XXXXXL-handskar i tungviktsdivisionen?
Allt vi behöver är en plan
Nate Marquardt tränar med Greg Jackson. Greg Jackson som tillsammans med Georges St Pierre tog fram planen att brottas stående med BJ Penn så att hans axlar skulle bli fyllda med blod så att hans jabb skulle nullifieras. En matchplanernas mästare helt enkelt. Den här gången hade de tittat på video av Demian Maias stand-up och noterat ett par tekniska missar. Den som Marquardt kapitaliserade på var att Demian flaxade med armarna då han sparkade. Marquardt själv hade skadat foten några veckor innan matchen så själv skulle han inte kunna sparka. Därför tränade han in en kontring på sparken tills den satt automatiskt - och det gjorde den. Maia gjorde nästan en volt av slaget och fick ett till slag av mattan i ansiktet och matchen var över.
Thiago Silva hade gjort samma sak, tittat på video och letat brister i Keith Jardines stand-up. Keith tränar också med Greg Jackson och man får ofta höra att han är "tuff" och "oortodox". Oortodox i stående betyder oftast helt enkelt att man inte skyddar huvudet, att man inte slår tekniskt "korrekta" slag och mindre ofta att man faktiskt är ovanlig på något sätt, som t.ex. Lyoto Machida faktiskt är (karatekillar i oktagonen får anses vara oortodoxa jämfört med alla muay thai-, kickboxning- och boxningsutövare). Keith Jardine får vara hur tuff han vill, om han och Greg Jackson inte börjar jobba på att se till att hans defensiv blir bättre kommer vi få se fler kontringar mot hans spastiska anfall och fler dödade hjärnceller.
Fler fighters måste börja göra planer för sina matcher och specifika planer för specifika motståndare. År 2009 och framåt kommer det inte duga med att bara gå in och slugga - för din motståndare kan ha studerat dig och dina brister - som Dan Henderson gjorde med Michael Bisping på UFC 100. Alla fighters kommer skikta sig som olja och vatten med de fighters som studerar sina motståndare och försöker utnyttja deras svagheter överst och traditionella "brawlers" underst.
Brandon Vera lider av TSS
TSS står för antingen Tentative Striker Syndrome eller Tim Sylvia Syndrome. Problemet med Brandon Vera är inte kompetens utan mer att han har fingret på avtryckaren men inte trycker av. Han utklassade Krzysztof Soszynski men lyckades inte avsluta matchen. Och han vann men inte med vad som kändes som en total dominans utan snarare som en säker vinst utan risker. Det tråkiga är att det inte ens känns som om han skulle behöva ta risker, han skulle bara behöva slå mer än en ett-två eller liknande. Varför inte kontra varje försök från sin motståndare om man kan? Kanske är det så att Vera tänker för mycket och har för många verktyg och liksom har tappat instinkterna lite. Han behöver fler matcher och mot bättre motstånd - snarare!
Todd Duffee menar affärer
Todd Duffee är ett riktigt löfte i tungviktsdivisionen. Han slog UFCs officiella knockout-rekord (det inofficiella innehas av Duane "Bang" Ludwig mot Jonathan Goulet, fyra sekunder) med sin sjusekunders knockout av Tim Hague. Nu säger inte det så mycket men han spöade även Assuerio Silva för nästan ett år sen, ett betydligt mer kompetent motstånd, om än kanske inte lika tufft.
Nu fick vi hur som helst inte se så mycket av Todd - men nu snackas det om att man ska fixa en match snart, mycket snart, åt honom. Han klarade sig ju ifrån den här matchen utan minsta skråma, mycket tack vare Tim Hagues oklara offensiv direkt när matchen började. Han gick in, måttade en overhand right, droppade sin vänster och såg plötsligt ut som om han skulle slå med vänstern. Allt Todd behövde göra var att slå rakt i ansiktet.
Från att ha varit divisionernas sorgebarn ser nu tungviktsdivisionen plötsligt ut att vara en riktigt het affär i UFC, löften kommer in från höger och vänster och nästa säsong av TUF är som bekant enbart tungviktare. Lovande!
Låt mig slippa Chris Leben
Hur ska Chris Leben vinna en match? Svaret är enkelt: genom att slå väldigt hårt på en motståndares haka. Motståndaren i fråga måste förstås undvika att röra på huvudet, ha en gard, ha fotarbete och generellt vilja ge sig in i en "brawl" med en de facto hårt slående människa. Generellt tenderar det övre skiktet i UFCs viktklasser inte bete sig på det sättet. Om de väljer att agera taktiskt blir det tråkiga matcher för Chris har liksom ingenting att komma med utöver det. Han jobbar inte taktiskt själv, är långsam, skär inte av ringen... det blir helt enkelt tröttsamt. Låt mig slippa honom! Ha honom som gatekeeper på undercardet och ta med hans match om antingen han eller motståndaren blir knockad silly.
Ryktena om min död är betydligt överdrivna
Jag hade hört rykten om att Nogueira blev regelbundet knockad på träning. Var det ett rykte som spreds med avsikt från hans camp? Naturligtvis slår inte Randy lika hårt som de riktigt stora tungviktarna i UFC, men ändå, han fick in ett antal goa kombinationer mot brassen utan att det verkade påverka densamme. Själv blev han rejält klockad ett antal gånger och man får konstatera att Big Nog såg ut som sitt gamla jag. Till saken hör att vid UFC 92 så vägde Nogueira in på 246 lbs (111 kg) och vid UFC 102 231 lbs (104 kg), en nätt skillnad på sju kg. Tänka sig att sju kg kan göra en lite slö och långsam, särskilt om man legat på sjukhus med en stafylokockinfektion veckan innan match OCH slitit sönder sin menisk.
Nu vill jag ha en rematch mellan Mir och Nog - om inte Nog ska få Brock Lesnar direkt - fast han möter ju Shane Carwin vid UFC 106 i november vilket kanske blir lite väl lång väntan för Nog.
Både Randy och Nog visade vilket fighters det är och jag undrar om inte det här var den mest upphetsande och kanske den bästa matchen jag sett med Randy under hela hans karriär! Ett tag var det som en Rockyfilm, ett tag var det som Don Frye vs Takayama, riktigt galen skit, helt enkelt. En riktigt bra match som överträffade mina kanske lågt ställda förväntningar. Frågan nu är förstås vad Randy ska göra härnäst? Han skrev på ett nytt kontrakt i samband med UFC 102 på sex matcher och 28 månader - han kommer avsluta sin grymma karriär i UFC, det är klart. Kanske gå ner till LHW och köra en rolig superfight där istället för att banka huvudet blodigt mot XXXXXL-handskar i tungviktsdivisionen?
Allt vi behöver är en plan
Nate Marquardt tränar med Greg Jackson. Greg Jackson som tillsammans med Georges St Pierre tog fram planen att brottas stående med BJ Penn så att hans axlar skulle bli fyllda med blod så att hans jabb skulle nullifieras. En matchplanernas mästare helt enkelt. Den här gången hade de tittat på video av Demian Maias stand-up och noterat ett par tekniska missar. Den som Marquardt kapitaliserade på var att Demian flaxade med armarna då han sparkade. Marquardt själv hade skadat foten några veckor innan matchen så själv skulle han inte kunna sparka. Därför tränade han in en kontring på sparken tills den satt automatiskt - och det gjorde den. Maia gjorde nästan en volt av slaget och fick ett till slag av mattan i ansiktet och matchen var över.
Thiago Silva hade gjort samma sak, tittat på video och letat brister i Keith Jardines stand-up. Keith tränar också med Greg Jackson och man får ofta höra att han är "tuff" och "oortodox". Oortodox i stående betyder oftast helt enkelt att man inte skyddar huvudet, att man inte slår tekniskt "korrekta" slag och mindre ofta att man faktiskt är ovanlig på något sätt, som t.ex. Lyoto Machida faktiskt är (karatekillar i oktagonen får anses vara oortodoxa jämfört med alla muay thai-, kickboxning- och boxningsutövare). Keith Jardine får vara hur tuff han vill, om han och Greg Jackson inte börjar jobba på att se till att hans defensiv blir bättre kommer vi få se fler kontringar mot hans spastiska anfall och fler dödade hjärnceller.
Fler fighters måste börja göra planer för sina matcher och specifika planer för specifika motståndare. År 2009 och framåt kommer det inte duga med att bara gå in och slugga - för din motståndare kan ha studerat dig och dina brister - som Dan Henderson gjorde med Michael Bisping på UFC 100. Alla fighters kommer skikta sig som olja och vatten med de fighters som studerar sina motståndare och försöker utnyttja deras svagheter överst och traditionella "brawlers" underst.
Brandon Vera lider av TSS
TSS står för antingen Tentative Striker Syndrome eller Tim Sylvia Syndrome. Problemet med Brandon Vera är inte kompetens utan mer att han har fingret på avtryckaren men inte trycker av. Han utklassade Krzysztof Soszynski men lyckades inte avsluta matchen. Och han vann men inte med vad som kändes som en total dominans utan snarare som en säker vinst utan risker. Det tråkiga är att det inte ens känns som om han skulle behöva ta risker, han skulle bara behöva slå mer än en ett-två eller liknande. Varför inte kontra varje försök från sin motståndare om man kan? Kanske är det så att Vera tänker för mycket och har för många verktyg och liksom har tappat instinkterna lite. Han behöver fler matcher och mot bättre motstånd - snarare!
Todd Duffee menar affärer
Todd Duffee är ett riktigt löfte i tungviktsdivisionen. Han slog UFCs officiella knockout-rekord (det inofficiella innehas av Duane "Bang" Ludwig mot Jonathan Goulet, fyra sekunder) med sin sjusekunders knockout av Tim Hague. Nu säger inte det så mycket men han spöade även Assuerio Silva för nästan ett år sen, ett betydligt mer kompetent motstånd, om än kanske inte lika tufft.
Nu fick vi hur som helst inte se så mycket av Todd - men nu snackas det om att man ska fixa en match snart, mycket snart, åt honom. Han klarade sig ju ifrån den här matchen utan minsta skråma, mycket tack vare Tim Hagues oklara offensiv direkt när matchen började. Han gick in, måttade en overhand right, droppade sin vänster och såg plötsligt ut som om han skulle slå med vänstern. Allt Todd behövde göra var att slå rakt i ansiktet.
Från att ha varit divisionernas sorgebarn ser nu tungviktsdivisionen plötsligt ut att vara en riktigt het affär i UFC, löften kommer in från höger och vänster och nästa säsong av TUF är som bekant enbart tungviktare. Lovande!
Låt mig slippa Chris Leben
Hur ska Chris Leben vinna en match? Svaret är enkelt: genom att slå väldigt hårt på en motståndares haka. Motståndaren i fråga måste förstås undvika att röra på huvudet, ha en gard, ha fotarbete och generellt vilja ge sig in i en "brawl" med en de facto hårt slående människa. Generellt tenderar det övre skiktet i UFCs viktklasser inte bete sig på det sättet. Om de väljer att agera taktiskt blir det tråkiga matcher för Chris har liksom ingenting att komma med utöver det. Han jobbar inte taktiskt själv, är långsam, skär inte av ringen... det blir helt enkelt tröttsamt. Låt mig slippa honom! Ha honom som gatekeeper på undercardet och ta med hans match om antingen han eller motståndaren blir knockad silly.
Subscribe to:
Posts (Atom)